Loke Lyrics
"Ingen och jag"

För jag satt en dag som alla andra på centralstation
i en flock av stress och morgonlynne och bårdska och frustration
ett kollektivt missnöje bland folk av alla slag
som väntade på nian denna helt vanliga dag

Då plötsligt ut ur mängden av storstadsirritation
klev det fram en man, en ganska säregen person
han räckte mig en svärtad han och sade med rosslig hals
"tillåt mig att presentera mig, mitt namn är ingen alls."

För jag fyller inte nån funktion, och ingenting är mitt
och i en värld av färger är jag snöglänsande vitt
ser du en man framför dig, ser du ett hölje blått
för inget är min ägodel, inget faller på min lott

Men det har inte alltid, inte alltid vart såhär
jag har också varit ung, jag har ropat "jag är!
Jag är jag vill jag känner, jag gör allting som jag vill
ingen kan förneka mig min rätt att finnas till!"

Då var jag stark och vacker, då var jag framgångsrik
framtiden låg öppen för mig, ljuvlig sagolik
här är mitt skratt, här är min sorg, här är jag, här är jag
fjärran låg mig tanken då på socialbidrag

Men tiden hann ikapp mig, som den så ofta gör
hoppets stjärna flämtar till, så falnar den, ja den dör
och bara några dagar, efter jag fyllt trettiofem
stod jag klädd i hunger i den park som var mitt hem

Jag förlorade mitt ansikte, förlorade mitt namn
ett skepp av kött, i ett hav av sten, vindstilla utan hamn
en vingklippt fågel utan sång som hade flytt sin bur
så levde jag på smulor och på pantburkars retur

Förlorade min självrespekt, förlorade min tro
lyfte min slitna hatt, bjöd allt farväl, gick till ro
för ingen talar, ingen lyssnar, tittar, ingen ler
jag tog mitt öde, suckade, nu finns jag inte mer

Ja, för den som inte finns, är livet sällan lätt
så jag ber dig skänk mig tjugo spänn, eller en cigarett
men allra helst, skänk mig ett krus, med eld och tårar i
så tömmer jag den i ett drag, blir allting jag kan bli

Då skall jag vara någonting, för omvärlden var döv
skall jag vakna upp i morrn, darra som ett löv
ja, då skall jag vara ett as idag, och i morrn, då är jag ett vrak
kämpar hela förmiddan för att kunna stå rak

Så jag räckte honom en sedel och sa "det är så mycket som jag kan"
så klev jag på min vagn och slog mig ned och han försvann
och mina ögon blänkte och uttorkad var min hals
satt jag sedan och tänkte, på ingenting alls

Jag lever starkt och vackert, jag lever framgångsrikt
men sedan den dan på centralstation är ingenting sig likt
för varje gång jag ser någon som tigger eller ber
blir det så smärtsamt uppenbart att jag är inget mer

För om den dagen kom, då jag föll liksom han
förvandlades från man till stoft, gav upp och försvann
ett snedsteg, ett missförstånd, en flaska och ett slag
så skall jag sedan ropa, att "här är jag, här är jag!"