Eldkvarn Lyrics
"27"

Tåget rullar
genom Kolmården
Vi passerar Bråviken
och mitt hjärta sover
Jag hör hjulen rulla
genom ett land av sorg
All min lycka
ryms i en fingerborg
Den här staden var min
men det var längesen
Jag är väl någon annan nu
Sorgen gjorde mig till sitt hem
Se på mitt ansikte
ser du någon som ler
Fast jag går genom mörkret
är det lätt att se

Jag går rakt igenom minnen
där gatuskyltar hänger
Men det är inte min stad längre

Jag sitter på Milles
och dricker en kopp
På andra sidan fönstret
dyker en spårvagn upp
Minnena kommer
Minnena går
Allt jag kunde gjort bättre
Allt jag inte förstår
Det verkar som regnet kommer
och kvällen är här
Staden är tom
jag undrar var alla är
Fabrikerna står tysta
bredvid Motala ström
Någon gräver en grav
i en stad vid Östersjön

Någon reser härifrån
med två tomma händer
Det här är inte min stad längre

Det känns lite konstigt
när jag går omkring
Som om jag var rädd för att möta
det som inte längre finns
Det känns som vi levde
i en främmande värld
Huset är sålt nu
det var en god affär

Minnen kommer
Minnena går
Jag går nerför Kungsgatan
Jag stannar på bron
Det är på 50-talet
jag leker med min bror
Vi står långt ut i strömmen
i byxor och skor
Polisen kommer
och hämtar oss
Pappa är bortrest
och mamma säger sluta slåss
En gul spårvagn kör förbi
nedanför mitt fönster
Strålkastarna kastas upp i taket
och gör roliga mönster

Jag är på segelbåten
Vi går mellan grunden
Jag dyker ner i vattnet
efter stjärnan vi sov under
Vi åt stekt abborre
morgon, middag, kväll
Jag sluter mina ögon
i en bar på Grand Hôtel
Min hjärna går omkring
i rock och hatt
Det är mycket att tänka på
Vart ska jag gå?
Var har jag vart?
Vem har jag älskat?
Gjorde jag rätt eller fel?
Allting kommer tillbaka
som ett rekommenderat brev

Jag sitter på Nordstjernan
och äter lunch
Gunnars mamma serverar
pappa tar ärtsoppa och punsch
Det är första dagen på jobbet
och jag har gjort mig snygg
Förmannen är ful som stryk
och har puckelrygg

Det är på 60-talet
vi är hemma hos Dick
Vi äter LSD
det var min första tripp
Jag ligger på sängen
och lyssnar på Gunnar Wiklund
En låt jag aldrig hört förut
och redan då var den bortglömd
Polisen kommer
och hämtar oss
Jag säger att jag är Gunnar Wiklund
det är lögn förstås
Någonting händer den dagen
något går sönder i mig
Det var väl meningen
det var vad kommissarien tänkte sig

Jag går på gatorna
1970
jag har ett svart hål
där själen suttit
Vi gick mot öden
bland skuggorna i parken
Vi såg hur dom landade
tefaten på marken
En gul spårvagn kör förbi
med min lyckliga stjärna
Minnena kommer och går
det är för mycket för min hjärna
Jag går sakta nerför Drottninggatan
Jag går mot år 2000
Den här staden är någon annans nu
jag är en vålnad mellan husen

Jag står på perrongen
vid järnvägsstation
Det är inte första gången
jag lämnar denna zon
Jag ser tåget komma
jag kliver ombord
Konduktören klipper biljetten
och min lycka är gjord
Jag ser tillbaks och tänker:
"Det här var sista svängen"
"och det är inte min stad längre"

Tåget rullar
genom längesedan
Allting är borta
Jag har sålt min barndoms hem
Vad var det som hände
mellan 20 och 47
Jag lever i Stockholm nu
med min fjärde fru
och det känns som hela livet
rinner genom mina händer
Det är inte min stad längre

Min hjärna har gått
i tusen mil
någonstans på vägen
blev den träffad av en pil
Jag är tillbaka på scenen nu
det här är också någon sorts hus
jag ser ingenting
det är alldeles för mycket ljus

27 år
27 år
27 år
27

(På live-skivan "Kärlekens väg" inleds sista versen
Min hjärna har gått
i hundratusen mil
Någonstans vid någon bensinmack ute på vägen
gick jag in i fel bil)